Min berättelse

Jag är ju fortfarande jag! Med eller utan hår. Det hänger inte på håret.

När jag var 18 år skulle jag få mitt långa, mörka hår uppsatt till studentbalen. Frisören hittade en kal fläck i nacken, stor som en femkrona ungefär. Jag tänkte inte så mycket mer på det, jag hade annat att tänka på. Då hade jag ingen aning om vad den kala fläcken i nacken skulle få för betydelse för att liv framöver.

Med tiden växte fläcken i nacken och jag tappade allt mer hår. Jag googlade symptomen: Tunnhårig. Kvinnligt håravfall. Fläckvist håravfall. En läkare bekräftade senare min misstanke, jag hade drabbats av Alopecia Areata. En autoimmun hudsjukdom som gör att kroppen stöter ifrån sig håret. Läkarna vet inte varför sjukdomen uppstår och det finns än idag inga botemedel. Det var bara att gilla läget.

Åren gick och sjukdomen förvärrades. Jag fick dölja tunnhårigheten under mössor och baskrar, men håret fortsatte att falla av. Vid 23 års ålder fanns nästan inget hår kvar på huvudet. Inombords var det kaos. Jag kände mig ful. Fläckig. Skallig. Okvinnlig. Varför ska just jag tappa håret? Det kändes som ett straff. Och allt som hände var utanför min kontroll.

Slutligen hade jag inget val. Det fanns bara några få mörka öar kvar av mitt långa, mörka hår och det skulle rakas bort och ersättas med peruk. Relationen till peruken var delad. Å ena sidan kände jag mig fin för första gången på mycket länge. Samtidigt så hindrade den mig från att göra saker jag gillar, som att träna eller bada. Jag vågade inte gå hemifrån utan peruk och kände mig ful och okvinnlig utan.

Med tiden insåg jag att ingenting egentligen har förändrats. Jag var ju fortfarande jag. Med eller utan hår. Det hänger inte på håret! Istället började jag fundera över vem som hade bestämt att jag måste vara och se ut på ett visst sätt för att passa in och känna mig fin? Varför la jag så mycket energi på mina fel och brister? Det är ju bristerna som gör oss till de unika människor vi alla är.

Den insikten blev början på en lång resa till självacceptans och en mycket gladare, tryggare och roligare person. Det är jag så himla tacksam för!

Lilian Botvalde tar av sin peruk för första gången
2013 - Dagen då jag kom ut som skallig för världen

Lilian Botvalde är 29 år gammal och bor i Stockholm. Hon jobbar med PR, kommunikation och projektledning. Hon föreläser i hela Sverige om självacceptans och personlig utveckling.